Att packa ner ett liv i lådor...

Det var bitvis tufft att heta Rasmus idag. Jag hade bestämt med svärfar att vi tillsammans skulle åka o träffa Sophies kollegor i Lund men också att vi skulle börja packa i lägenheten. Jag har hållit mig ifrån att åka dit och vill fortfarande inte under några omständigheter åka dit själv.
Att börja i köket kändes som en bra, neutral plats att starta med men herregud.... I princip allt har en liten berättelse, ett litet samtal eller en liten av Sophie´s egenheter kopplad till sig. Fick känslan av att jag packar ner mitt och hennes liv i lådor, lådor som ska på förvaring tills gud vet när. Jobbigt...
Det tog givetvis inte långt tid innan tårarna började rulla ner för kinderna.

När jag träffade Sophie hade hon stenhård koll på hur hon ville ha sitt kök, sitt vardagsrum ja allt... Jag kom glidandes från en liten ungkarlsetta med solkiga glas,strumpor under sängen och onödigt stora högtalare. Ni vet typen... Så det kanske inte förvånar er att när det talades om gemensamt boende så skulle det mesta av mitt elimineras. Inte mycket av mitt gamla liv överlevde sammanslagningen och det är jag glad för. Innan Sophie var jag en egocentrisk snorvalp utan någon riktning i livet. Sophie gav mig perspektiv på saker och ting.

Jag vet att jag skrivit det innan både här och sagt det till Sophie... Många gånger gråtandes, hur stolt jag är över mannen hon format mig till och hur tacksam jag är gentemot henne för det.
Hon  fortsatte helt enkelt det som ens mamma & pappa påbörjat.

Så när det nu blev dags att rota i skåpen fick enkla ting som vinkaraffer och ljusstakar mig att minnas samtal vi haft om hur de kom i hennes ägo, var vi köpte något tillsammans och vad som sades. Alla ord och alla känslor som sagts och känts kändes nya som aldrig förr.. Allt forsade över en och någonstans i allt detta fann jag en strimma glädje... JAG VAR JU SÅ RÄDD ATT MAN SKULLE GLÖMMA DE SMÅ SAKERNA!

...

Efter idag är jag säker på att så inte är fallet.  Sophie var och är en del av mig precis som att jag var och är en del av henne. I Julian ser jag henne varje dag...
När Sophie lämnade oss gjorde en stor del av mig också det på ett vis. Jag blir aldrig densamma.. En ny Rasmus växer fram, en Rasmus som Sophie sådde fröet till. Den där jag är stolt över att vara. När jag ser det på det viset så vet jag...

Det kommer alltid göra ont. Men Sophie´s  kärlek och omsorg förberedde mig för vad som nu ligger framför mig och de som står mig nära.

-Utan er hade jag aldrig klarat mig. Mamma, Pappa, Svärmor, Svärfar, Systrar ja ni vet alla vilka ni är!
Sen har vi ju alla dessa peppande kommentarer här på sidan. Har lyfts upp och rörts till tårar mer än en gång    av det fina ni skrivit både till Sophie och nu även mig. Att se hur många Sophie berörde ger mig rysningar.

Tack för allt du gett mig../ R

 

Trött...

I princip hela denna vecka har handlat om att ordna och fixa med saker man aldrig vill behöva ta sig an. Vem hade kunnat tro att så mycket måste ordnas? Hur i hela fridens namn finns det ingen myndighet eller något inom kommunen som hjälper till med sådant här? Massor av saker att fixa och en ständigt naggande känsla av att tiden rinner ut och att allt måste vara ordnat snart... Har jag ens de tre sista dagarna riktigt låtit mig själv sörja? Har jag ens haft tid?

Drömmer fortfarande inte...

Igår gick jag ner o köpte liljor på torget. Två fina fång som jag satte vas när jag kom hem till mamma o pappa. Kommer alltid att förknippa henne med den blomman...

Köpte även tomatplantor att sätta i söderläge så att barnen i slutet av juli kan plocka både gula och röda o mumsa på i trädgården.

Senare på kvällen åkte jag o träffade ett par vänner och tog en öl. Det var trevligt att komma ifrån allt o skratta lite igen. Mycket snack om gamla minnen men visdomsord utbyttes också och det var klart att budskapet om de små bråken, förlåtelse och kärlek hade gått fram till många jag träffade.

En kompis berättade om hur han bråkat med sin sambo och hur han sedan fått ett sms där det stod att hon läst bloggen och att de inte borde bråka.. Jag fick se sms:et och en varm känsla spred sig.

MIN SOPHIE! VAD JAG ÄR STOLT ÖVER DIG! ...iiiiiiiiiih!

Hennes arv och minne lever till stor del tack vare de starka känslor hon förmedlade här! Samtidigt är det en påminnelse om hur mycket jag saknar henne och hennes käcka sätt att vara. Envisheten o rastlösheten som kunde driva mig till vansinne när jag bara ville slappa. Kameran som ständigt skulle fram o dokumentera händelser.. som jag kunde irritera mig på kameran.. och idag... idag finns det inte tillräckligt med bilder i världen...

Omgiven av så fina människor som backar, stöttar och kramas, en liten pojke som älskar sin pappa men ändå så otroligt ensam...

Först tufft för att sedan bli bättre....

Vaknade med en tung känsla av ensamhet. Kände egentligen inte att jag orkade något alls men fick till slut ändan ur vagnen och gjorde lite idag. 

Chattade med diakonen från kyrkan här nere i Trelleborg och fick lite kraft. Jag samlade mig och ringde en präst jag funderat på och som jag vill ha till Sophies begravning. 

Lyckades också bestämma tid för sagda gudstjänst i Kirsebergs kyrka i Malmö.

 Sophie döptes där en gång i tiden och det känns bra att vi på något vis är i en kyrka som hon hade ett band till.

Senare på kvällen tog jag mig till Svedala där jag hjälpte till med lite småsaker nere på föreningen. Jag behövde komma ut o se lite andra ansikten om än bara för ett par timmar men jag kände i hela kroppen att det gjorde mig gott att träffa alla bekanta, prata, grilla korv o faktiskt tillåta mig själv att skratta o le lite..Ständigt påmind om min Sophie men mer som att hon var där och tyckte det var ok att jag roade mig lite.

Min kära pappa både hämtade och lämnade mig så när det bjöds på en öl så behövde jag inte tacka nej heller. 

Jag är så glad att jag har min familj och alla dessa vänner som hjälper mig genom detta helvete. Även kyrkans diakon som jag tillsvidare kallar "T" har varit till så fantastisk stor hjälp. Redan i fredags när Sophie lämnat oss tog hon tag i mig och lotsade mig genom dagen. I ett kaos av sorg, saknad, ilska och förvirring var hon där och visade vägen med sitt underbara sätt. Räddad... uppdragen till vattenytan igen.

Jag har bestämt mig för att ha en ängel med ett svärd i annonsen. Det känns rätt för min krigarprinsessa.. Eller krigarängel... Saknar dig Sophie.

Min älskade hustru.

Julians underbara mamma.

Vår krigarprinsessa

 Sophie Cerbach Dahl

29:e Juni 1984

har idag den 25 Maj 2012

lämnat oss i stor

sorg och saknad.

Älskad för evigt,

aldrig ensam eller glömd.

Starka tillsammans!

Vi vet att du vakar över

och skyddar oss.

Vår älskade Chopzki!

Rasmus & Julian

<min baby....

/R

Smärtsamma, fina minnen.

Idag har verkligen varit tuff  för mig och de som råkat i min väg... Jag började dagen med att konstatera att jag har tusen saker och ta tag i. . Försäkringskassan ska ringas. En flytt skall organiseras, begravning skall planeras. Vilken präst ska  vi ha?Jag måste bara få tag i en präst som låter mig spela "Dont Cry" med GnR... När skall den hållas? Vart ska den vara? Allt måste vara perfekt men ändå så anspråkslöst som Sophie hade önskat. Begravningsannons skall komponeras.  Vilka vita o Gula blommor menade hon när hon talade med sin bästa väninna?..... Mitt i allt detta en djup naggande sorg som ständigt gör sig påmind... En liten lapp med en snabbt nedskriven kärleksförklaring i en låda...

"Hej Darling. Har lagt en falafel i kylen minus persilja som du kan mumsa på när du kommer hem från jobb inatt. Glöm inte att pussa på mig när du går o lägger dig."

Tid för reflektion, tårar...Var är du nu?

Jag hittade en lapp Där jag i gengäld hade skrivit.

"Hej Darling, Passade på att diska och torka av ytorna innan jobb, lite kvällsmys.
Älskar dig!"

 Massor av små kärleksfulla små lappar började dyka upp. En markerad med "OBS Kärleksbrev" på utsidan.. Än en gång tårar.. Men nu har jag i alla fall börjat bearbeta. Eller? Håller jag på att begrava mig i organisation för att slippa tänka på annat?

Tanken på att aldrig få Sophie att skratta så att hon kiknar och kisar med sitt ena öga sliter itu mig...

Att skriva här är just nu väldigt tufft samtidigt som jag vet att det hjälper och att jag en dag kommer att kunna visa detta för Julian.

 Musiken pumpar i hörlurarna. Arg/Ledsen musik som ger mig styrka

                                              "Would she hear me if i called her name?"

                                                           Saknar dig Sophie.../R

Saknad....

I fredags morse lämnade min Sophie oss i stor saknad och sorg. Sophie var inte bara min fru utan också min bästa vän och en underbar mor till vår lille Julian. Sophie sov utan smärta och jag fick vara med henne hela vägen. Tidigare på dagen hade jag legat med henne i sjuksängen och pratat bredvid henne trots att hon var sovande. Vet inte om det betyder något men jag sa:  

-De e ok älskling, du får släppa taget. Jag lovar att ta hand om vår son och dina föräldrar. Julian ska få veta hur mycket du älskar honom och att du alltid vakar över oss. Jag vill inte att du ska ha ont längre...De e ok att släppa taget. Vi kommer att klara detta.

Sedan somnade jag hållandes hennes hand bredvid henne.

Jag vet inte om hon hörde men timmarna senare drog hon sitt sista andetag utan ett spår av smärta i ansiktet. Jag vaknade minuterna innan utan förklaring, klarvaken och ängslig. Jag väckte hennes underbara mor som också fick vara där och lotsa henne ut på resan hon nu tagit sig för.. Jag hann säga
- Tack för allt, förlåt för allt. Jag älskar dig! Nu och för evigt!

Min krigarprinsessa hade lämnat oss. Min Chopzki, min nerdie-nerd in arms.
En så oerhört stark människa som kämpat så hårt under denna tid hade förlorat mot denna djävulska sjukdom men hon hade vunnit sin frihet.
Den enda logik jag finner är att det behövdes en krigare i skyarna. En renhjärtad ängel att slåss vid guds sida mot allt som är ont.

Jag vill passa på att från djupet av mitt hjärta tacka er alla som följt och peppat Sophie genom denna svåra tid.

Ni som har följt oss och vår kamp vet också att vi var duktiga på att hitta glädjen i de små sakerna.

Jag ber er att ta tillvara på varje stund ni får med era älskade och berätta varje dag att ni älskar dem. Be alltid om ursäkt om ni sagt något ni ångrar och gå aldrig o lägg er osams. Detta är kanske en av de värdefullaste läxor min fru lärt mig och förhoppningsvis i förlängningen er. 

Med ert goda minne vill jag be er om lov att använda Sophies blogg för att berätta om min och Julians vardag och om hur vi vårdar Sophies minne.. Än en gång tack från djupet av mitt hjärta för ert engagemang, era fina kommentarer, era bidrag och era tårar. Tillsammans klarar vi detta, tillsammans är vi starka!
 /Rasmus

Nu har det blivit långt mellan inläggen här. Dels för att vi har att göra mest hela tiden och dels för att jag snabbt blir trött.


Påsken har varit underbar.
Vi var hos goda vänner i fredags där det bjöds på grillat och där vi fick träffat deras lilla dotter för första gången.
Sen åkte vi till Trelleborg och firade påskafton där och avslutade påskhelgen med god god middag hemma hos min bror.
När jag skrevs ut så bestämde vi tillsammans med sköterskorna och läkarna att vi skulle ta kontakt med kommunen samt med SAH. Dom hjälper till med att med att anpassa hemmet efter mina behov samt erbjuds man sjukvård i hemmet.
Så nu har jag fått tillgång till en stol att ha inne i duschen och en griptång att ta upp saker med eftersom jag inte kan böja mig ner. Larm har vi också kopplar in så ifall det händer något när jag är ensam så är det bara till att larma så kommer dom ut till en.
SAH är dom som erbjuder sjukvård i hemmet. Så nu slipper jag att åka fram och tillbaka till sjukhuset för att tex ta blodprover etc.
Vi har även haft en sjukgymnast här idag som också erbjuder en massa olika saker, och allt sker i hemmet.

Känns tryggt nu med att all den hjälp som erbjuds, och det bästa är att dom kommer hem till en.

Tänkte avsluta med att säga ett stort TACK till alla som skänkt en slant till fonden som nu är uppe i
21 450 kr.
Även ett stort TACK till er som skickat en slant till oss.
Tack; Maggie och Rowan, Maria F, Anna Maria R, Esther, Love, Mammas jobb och Patrik och Pernilla.
Kan säga att pengarna har gått till förlovningsringarna som vi ska hämta imorgon =)

Imorgon ska jag till sjukhuset och få min första cellgiftsbehandling. Känns lite pirrigt då jag inte vet hur jag kommer att reagera på dom. Förhoppningsvis så blir det bättre än förra gången men man vet ju aldrig. ska även på röntgen den dagen. Så imorgon blir det rätt mycket sjukhus för min del.
Jag ska även på Julian första kvartsamtal =)

Tack Jobb för de fantastiska blommorna, superfina!

Tack!

Kan säga att jag är hemma sen i fredags. Det förra inlägget ville inte publicera sig här på bloggen förrän nu i förrgår. Internet är inte vad det ska vara när man ligger på sjukhuset.
Hur som helst så mår jag toppen nu. Är såklart sliten efter att ha varit sängliggandes i ca 7 veckor, men det tar sig och jag återhämtar mig sakta men säkert.

Ville bara lägga upp lite bilder på saker som ni skickat till mig. Det värmer så gott i hjärtat. Tack!

 Tack Sandra, Matteo och Nathalie

Tack Pappa och Mamma

Tusen tack mammagruppen! <3

Även Julian har fått en fin och uppskattad present utav en bloggläsare.

Tusen tack Helén Dahlström!